Blir väldigt Glad när jag ser att opinionen för kärnkraft minskar i Sverige. Känner mig faktiskt lite stolt och som en del i den långa kampen mot den farliga kärnkraften.
Och vad ska ,man säga om tidshorisonten. Jag blev engagerad i slutet av 50-talet när jag var på en föreläsning om framtidens energikälla. Jag hade en kompis vars bror var förtjust fysiker i den nya energikällan. Jag kände något i magen som inte stämde med min syn på naturen och  människan. Det var svårt att förstå varför när det fanns så mycket vattenkraft som min pappa Victor jobbade med på Hammarforsens kraftbolag i Sundsvall.

Jag läste mycket om kärnkraften som fram till slutet på 60-talet inte hade några motståndare om jag kommer ihåg rätt.
I Uppsala vid Juridicum var kärnkraften ingen stor fråga och det blev lite avbrott i engagemanget. Men då började jag engagera mig i Centerpartiet som hade frågat hur man förvarar avfallet och fått, svar som handlade om tusentals år och jag som hade litet a i historia började tänka framåt....1000-tals år...

Sedan gick det fortare och den stora vändningen var i början på 70-talet där centerstämman i Luleå 1973 med Hannes Alfvén och Torbjörn Fälldin blev det stora genombrottet för kritiken.
Kritiken mot kärnkraften bara växte och engagemanget för alternativen sol.vind och vatten ökade. Kärnkraftsomröstningen 1980 blev den andra stora vändpunkten för mig, men inte för kärnkraften. Olof Palme förstörde hela folkomröstningen med tre linjer och det har kraftigt förhindrat avvecklingen. Men nu har det vänt och jag tror det är den snabba omställningen för alternativen som öppnat vägen liksom förstås de stora kärnkraftskatastroferna och osäkerheten om avfallet.
Härligt säger jag och det känns lättare i hjärtat.