Julottor är något man kommer ihåg fast de flesta är ganska lika...
Jag har gått i Julottan så länge jag kan minnas. En av de tidigaste minnena är när vi firade jul hos farmor och farfar i Storvik i Gästrikland. Farfar var 1:e lokreparatör på Storviks järnvägsstation, som en gång i tiden hade världens längsta perrong...1:e lokreparatör var fint. Farfar fördelade jobben och tog de svåraste själv.
 Han var med i kören och bodde i en liten stuga vid skogen med farmor. På Juldagens morgon följde jag med farfar till Julottan. Vi gick ner mot Kapellet, nu rivet. Det var bara han och jag. Det snöade och vi pulsade den knappa kilometern. Det jag särskilt minns var hur fantastiskt bra och högt han sjöng. Jag försökte sjunga med... Minns också hur många människor som med viss vördnad hälsade på farfar när vi gick ut ur Kapellet.

I morse var jag i Julottan igen i Värmdö kyrka och blev påmind om den tragiska verkligheten i Syrien
När textläsningen från prästen Hans Gårdh kom till gamla testamentet och Syrien blev vi nog alla tragiskt påminda om  Assad-regimens terror  mot sin egen befolkning, nu senast med dödande gas.
Terrorn har nu pågått över ett år och 40 000 människor har dödats. Sverige måste göra allt för att stoppa terrorn. Regimen måste ställas till svars för sina folkmord. Vi ska fortsätta att ta emot flyktingar och vi ska driva på andra länder att också göra det. Julen är en fredshögtid. Visa det.

För övrigt förbereder Sonja och jag nu den lilla festen på Annandagen med Sonjas syster Zari, Olle, dottern Maria, hennes barn Fredrica och Oskar och Micke, Åsa, Emma, Sara och Hanna.
God Fortsättning.