Det mest slående med vårbudgeten är alla målen som ska uppnås och bristen på hur man ska uppnå dem.
Eller ännu värre att det redan när de ställs eller ställdes inte var trovärdiga. Vilken effekt får det på samhällsarbetet? Hur blir det med trovärdigheten för politiken? Och hur påverkar det sådant som röstviljan och deltagandet i det politiska arbetet?

Om jag ställer upp personliga mål för mig själv så räknar jag naturligtvis med att det ska gå att uppfylla målen.
 Om jag är ordförande eller ansvarig på annat sätt för en förening så vill jag naturligtvis att de mål jag sätter upp ska vara både trovärdiga och möjliga att uppnå. Vad har jag för tankar om mig själv om jag måste förklara för föreningen att jag inte lyckats. Detsamma borde ju gälla Stefan Löfven och Magdalena Andersson.

Friskt vågat...eller Att aldrig spänna en båge...eller
Visst kan det vara bra att visa vilka ambitioner man har. Det stärker naturligtvis omgivningen tro på en. Men det är en tidsfråga. Om inget händer, om åren går och inga mål uppfylls då blir det motsatt effekt och folk börjar undra, Har de misslyckats? Om det då inte bara handlar om något enstaka mål utan av flera eller alla då blir ju misslyckande oerhört. Man tvingas ständigt förklara sig varför man misslyckats och då är men illa ute.

Just där befinner sig nu regeringen Löfven
EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Ingen tror länge på det.Nyanlända ska vara i jobb inom två år..Jaha.Hur har det sett ut hittills? Hur uppnår man det i framtiden? Med vad? Mål för minskade sjukskrivningar, fler bostäder, budgetbalans, överskottsmål...Fan trot. Det blir en svår valrörelse.