Två reflektioner inför EU-valet från en konstruktiv EU-kritiker för samarbete men mot en EU-stat
1. Det känns svårt och ofta motbjudande att se att EU-kritiken i Europa nu samlats i fascistiska eller starkt högerdominerande partier. EU-kritiken mot en växande EU-stat står jag själv för. Det handlar om att stärka den inre marknaden och det mellanstatliga samarbetet i EU men också i hela Europa. EU-kritiken i Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Ungern, Grekland drivs nu av fascistiska tankar, invandrarfientlighet, muslimhat och nationalism som man bara inte vill se och höra. Trodde kanske att EU-samarbetet skulle göra att sådana rörelser var historia, men...

EU-samarbetet måste bli öppnare, mer demokratiskt och mindre centralistiskt och här har konstruktiva EU-kritiker en viktig roll
Om inriktningen av EU inte har folken med sig saknas legitimiteten och motståndet mot partier, byråkrati och centralisering till EU-institutioner blir bara större. Det är fel väg. EU måste  byggas underifrån där samarbetet är väl förankrat och varje medlemsland  och medborgare känner att det egna landets kultur och politiska system respekteras och att besluten fattas på rätt nivå. Här är EU på väg åt fel håll med bankunion, finanspolitik och EU-skatter. Euron har gjort mycket skada och har skapat grogrunden för de bruna rörelserna i Europa.

Tyskland har mer och mer blivit Europas motor, precis det som Mitterand och Thatcher skulle förhindra när man tvingade Tyskland att överge D-marken för euron när Tyskland enades.
Vem är det som åker till USA och förhandlar med Obama om Ukraina och hoten från Ryssland? Vem är det som sätter ramar för vad som är acceptabla och inte acceptabla ekonomiska sanktioner mot Ryssland? Vilket land stärks ytterligare om Storbritannien lämnar EU-samarbetet efter folkomröstningen 2015?
För övrigt är jag för en utvidgnig av EU med fler länder på balkan och på sikt också Turkiet och Ukraina. Det gör det svårare att fortsätta marschen mot en EU-stat och ett tyskt Europa.