Paris blev bra. Det viktigaste var att det blev ett avtal och att det blev bra besked från deltagarna på tillräckligt många områden för att helheten skulle bli positiv, ja mycket positiv.
Den som har suttit som ordförande i ett nämndmöte, en styrelse i en partiavdelning, en organisation vet hur svårt det kan vara att få ihop 10-15 ledamöter bakom ett gemensamt dokument. Nu var det 195 länder och inte vilken fråga som helst, klimatet för världens framtid. Frankrike, och särskilt ordföranden i församlingen, Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius ska ha ett stort erkännande för både processen fram och beslutet.

Det som gjorde hela processen så positiv var kanske dels att man ville visa Frankrike solidaritet efter de hemska terrordåden men också att upplägget vilade på frivillighet och inte på tvång,
Frivilligheten var en nyckel. I Köpenhamn minns jag hur kraven på procentsatser och årtal drev många ut i "kan vi inte gå med på". I Paris har alla länder fått ge in egna ambitioner och utfästelser på vad man vill uppnå. Dels är det lättare att varje land gör detta och dels är det också ett bra sätt att få fram egna landförslag. I förlängningen är ju också egna förslag och utfästelser nästan hårdare än krav som ställs utifrån av andra. Och vem vill vara sämst i en grupp på 195 deltagare på att ställa villakor på sig själv?

Allra viktigast var ambitionen att nå till högst 1.5 graders uppvärmning. Det trodde jag inte ens fanns på förhandlingskartan när diskussionerna startade för två veckor sedan.
Det är en väsentligt ökad ambition som är särskild viktig för många små, fattiga och utsatta ö-nationer som Maldiverna och Tuvalu som redan i dag har problemen in på knutarna. Näst viktigast tycker jag var tidplanen med uppföljning redan 2018 och sedan vart femte år med högre ambitioner.
Man blir glad.
För övrigt delar jag nog inte den glädjen med kol- och oljeindustrin som står för 80 procent av utsläppen i dag men de ska i stället känna sig engagerade att visa att det går att satsa på något nytt.