Det går inte att lämna terrordådet och ska inte gå. Det behövs sorg och eftertanke. Men vad säger man till sina småtjejer, Emma 11, Sara 8 och Hanna 8.
Och detta när föräldrarna är borta tre dagar och Sonja och jag är "barnvakter". Det är klart att barnen frågar. Jag skulle kommit hem i fredags vid 4-tiden men kom inte förrän halv tio på kvällen. T-bana, bussar, pendelbåtar var avstängda.

Jag tycker man ska berätta,
men det är lite skillnad på 11 och 8 år. Emma har förstått. Hon har dator, telefon och alla tjejer ser på TV, även om barnkanalen 98 kommer först. Jag har sagt vad jag gjorde på mitt möte med Vårdförbundet och att vi fick information där vid halv fyra-tiden på etermiddagen precis när vi skulle gå hem. Fick inte gå ut, vägar avstängda. Tog in på en restaurang och höll oss informerade. Inga bussar till Värmdö, inga pendelbåtar, omöjligt att få en taxi. Gick mot Dramaten på så folktomma gator som möjligt. Båtarna gick igång, bussen komm  och jag var hemma halvtio.

Emma var vaken och Hanna också, Jag ville inte oroa dem med tal om  terror och döda människor på kvällen, men Emma hade förstått och läst på telefonen. 
Det blev en timme vid sängkanten om lastbilen och döda och skadade. Varför? Vem vill något sådant? Gick det inte att stoppa? Kunde man inte se innan att något...? Vi ställde samma frågor och hade lika svårt att finna svar.

Vi får inte låta terroristerna ta över, 
vi ska försvara oss, men vi ska också försöka förhindra att det sker igen. Hjälpa människor som tappat kontrollen, förhindra krig, Vi har olika bakgrund,vi ska leva tillsammans i ett öppet samhälle som kan diskutera och prata med varandra och andra, utan att peka ut och ställa utanför. Jag är 75, Emma är elva. Hur ser världen ut om 50 år?