Har jag fått rätt: EU har växt oss över huvet på oss. Länder och folk reagerar. Det egna landets intressen tar över när kriser uppstår, som flyktingkrisen. Nu räcker det med EU, säger Storbritannien.
Det är inte alltid roligt att få rätt, men det ska sägas när det är sant. Nu är det sant. Jag tar i lite  nu men det finns en sanning i det jag skriver. Det går inte att bygga upp ett Europas Förenta Stater som USA. Europa har haft självständiga nationer i ett par tusen år. USA bildades av människor som flyttade dit för några hundra år sedan. Människor som flyttade in ungefär samtidigt till ett land som inte fanns. Urinnevånarna brydde man sig inte om, de var för få. Man byggde upp ett eget land där människorna kom från andra länder i nöd, i fattigdom, i kris, i krig. Man byggde tillsammans från noll..

Europa har funnits med självständiga nationer i flera tusen år. Nationerna har skapat sin egen kultur, språk. lagstiftning... Det går inte att ändra med några fingerknäpp.
Europa och Europas länder, befolkningar och olika kulturer har funnits här, bildats här och levt här och skapat sin samhörighet, i fred, i krig. Nationalsångerna har klingat och klingar, De nationella institutionerna har långsamt vuxit fram, liksom gränserna, i samverkan, men ofta efter krig och konflikter, I vårt land tycker vi..... Vi säger inte i EU tycker vi...

Flyktingkrisen har visat att EU-solidariteten inte finns. Tyskland och Sverige försökte och ville ta ansvar, men det gick inte. Land efter land tog över från EU-besluten; Schengenfördraget, Dublinförordningen, den fria rörligheten, solidarisk fördelning mellan länderna av 160 000 flyktingar.
Tragiskt, mycket tragiskt men ett faktum. Länderna gick före EU och solidariteten; Grekland, Italien,
Ungern, Polen, Tjeckien, Slovakien, Österrike, Danmark, Sverige, Storbritannien...EU håller på att falla samman. Och varför?

EU har vuxit för fort och medlemsländerna har förlorat mycket makt till EU, som Sverige.
När vi inför folkomröstningen 1994 diskuterade medlemskap i EU hade vi fått Maastrichtfördraget 1991. Sedan EU-inträdet har tre nya författningar sett dagens ljus; Amsterdamfördraget, Nicefördraget och nu senast Lissabonfördraget 2009. Vid varje nytt fördrag har mer makt förts över till EU på medlemsstaternas och medborgarnas bekostnad; Irlands befolkning röstade nej till Nice-fördraget, men blev överkörda av en ny folkomröstning. Två av EU:s grundarländer Frankrike och Nederländerna röstade nej till Lissabonfördraget men blev överkörda av små redaktionella förändringar.

Utrikespolitik, migration, internationella kriser, närliggande konflikter som med Ryssland går allt mer genom EU.
Euron har hållit på att knäcka hela EU eftersom ländernas ekonomier är för olika för att ha en gemensam valuta. Euron är en politisk valuta. Finans och eurokrisen har ökat  ökat EU:s makt över ekonomin och medlemsländerna med mängder av förslag på bankunion, euroobligationer,och så kallade europeiska terminer där medlemsstaternas statsbudget om skatter och investeringar överprövas av tjänstemän i Bryssel. Det demokratiska underskottet är stor, subsidiaritetsprincipen fungerar inte och Sveriges offentlighetsprincip från 1766 kan inte följas om vi ska få del av hemligstämplade EU-dokument.

I Lissabonfördraget understryks ytterligare att nationell rätt underordnas EU-rätten, samtidigt som överföringen av makt ökar.
Om det vid en ny EU-lag kommer in protester från en tredjedel av medlemsländerna inom åtta veckor ska EU-kommissionen, ett tjänstemannaorgan, kunna ompröva sitt förslag. Jag vet inte om detta skett vid något enda tillfälle.
Med Lissabonfördraget krävs för kvalificerad majoritet 55 procent av medlemsländerna och 65 procent av befolkningen, så kallad dubbel majoritet, Det förstärker kraftigt de stora medlemsländernas makt genom att befolkningsstorlek blir avgörande. Tysklands röststyrka blir över 8 gånger så stor som Sveriges jämfört med det tidigare Nice-fördraget. Tyskland är EU:s allt tydligare maktcentrum. Vill vi det? Oavsett vad vi tycker om Angela Merkel...De små medlemsstaternas inflytande i ministerrådet minskar drastiskt. Dessa förändringar har nyligen trätt i kraft den 1 november 2014, Sverige är en av de länder som förlorat mest inflytande. Euro-länderna har egen majoritet i ministerrådet.
Nu handlar inte makt och inflytande bara om siffror. Såväl Göran Persson som Fredrik Reinfeldt stärkte Sveriges roll i EU när i var ordförandeland, men fördragen är ändå grundvalen för inflytande.

De framväxande nationalistiska partierna i Ungern, Grekland, Polen, Frankrike, Sverige, Tyskland är tydliga besked på befolkningens ilska på främst två saker, flyktingarna och EU. 
Det är mycket illa och jag är själv frustrerad över att som "pragmatisk EU-kritiker" behöva se EU-kritik och flyktingfientlighet gå hand i hand bland de nationalistiska partierna i Europa.

Camerons krav och den uppgörelse som nu tecknats med EU den 19 februari är ett annat tydligt besked.
Det handlar om en av EU:s viktigaste ekonomier, Storbritannien har krävt förändringar inom fyra områden; en starkare ställning i EU för de nationella parlamenten, garantier att icke-euroländer inte diskrimineras, att stå utanför EU:s inriktning på "en allt fastare sammanslutning" och begränsade välfärdsbidrag för EU-medborgare som arbetar i Storbritannien.
På den den viktiga punkten om nya EU-medborgares bidrag är förslaget att det ska gälla i fyra år. Barnbidrag som betalas ut till EU-medborgares barn som är kvar i hemlandet ska motsvara hemlandets levnadsstandard. Välfärden kringskärs och urgröper principen om fri rörlighet,

Jag är för Europasamarbet, jag respekterar folkomröstningen vi haft i Sverige och jag vill att Storbritannien ska vara kvar i EU, liksom Sverige- men ett EU som inte byggs på höjden.
Jag anser dock att det vore rimligt att också Sverige utvärderar, 20 års medlemskap i EU och ställer krav på vilka förändringar vi vill ha av vårt anslutningsavtal. Nederländerna har ställt samman 49 punkter och vi bör också ta fram en lista med återföring av makt från EU där ett formellt undantag från euron bör sättas i främsta rummet.

Jag vill ha ett starkt, demokratiskt samarbete i Europa. Jag är för ett samarbete efter principen "flexibel integration",
där alla länder inte ska behöva vara med i allting. Ett sådant samarbete har vi redan eftersom alla länder inte är med i t.ex euron, Schengen och polissamarbetet. Det är bra för det enskilda medlemslandet att få undantag för sådant man inte vill att EU ska besluta om och det är bra för EU att fler länder då blir tillfreds med samarbetet som då stärks. Verkligheten har nu visat att vi inte får gå för fort fram, men att samarbete verkligen behövs. "Mer samarbete- mindre Union".
I