Miljöpartiets problem är inte slut, tvärtom de har funnits en längre tid och Fridolin har varit ovanligt osynlig den senaste tiden.
Jag förstår läget. Det är inte alls obegripligt, tvärtom det är fullständigt naturligt, Jag känner Carl Schlyter väl sedan tiden i EU-parlamentet då han var sekreterare åt Per Gahrton och  en mycket engagerad och välinformerad sådan. Vi hade ett gott samarbete i Davidgruppen med EU-kritiker från olika partier som också skrev fram egna voteringslistor i EU-parlamentet, Där var det lättare för honom än för mig. Han följde partiets linje, jag och Paavo Väyrynen var ju avvikare från den liberala ELDR-gruppens ofta mycket EU-vänliga linje.

I sakfrågan om EU:s handelsavtal är jag positiv till dem. De betyder mycket för  en stärkt ekonomi, men miljökraven och arbetsrätten måste tillgodoses och företag ska inte kunna stämma regeringar, regioner och kommuner hur som helst.
Det är här frågan ligger just nu både när det gäller Ceta-avtalet mellan EU och Kanada och TTIP-avtalet med USA som Cecilia Malmström arbetar med. Här ligger hela frågan kring Vallonien. Lätt att se och förstå de sakliga invändningarna. Sedan är det ofta personrelationer som avgör hur de hanteras.

Visst blir man förvånad över statssekreterarens utlandsresor för 829 000 kronor och att ministern inte tycks veta någonting.
Det gäller infrastrukturminister Anna Johanssons statssekreterare Erik Bromander som lyckats besöka 29 länder och göra av med 829 000 kronor utan att hans chef tycks ha en aning om vad han gjort och varför. Lite underligt är det, minst sagt,